Det skulle jag kanske inte ha gjort.

The Metropole Hotel i Phuket Town hade en fräsch och proffsig hemsida. De fick fyra stjärnor av fem på hotellsajten Agoda.com och jag överraskades av det låga priset med tanke på hur det framstod. Quip Design Hotel som jag bott några nätter på innan var visserligen ombonat och trevligt på ett stylat sätt, men alltför avskalat utan skrivbord för min datorutrustning, och frukosten begränsade sig till lite kaffe med mjölk, juice och toast med marmelad till min förtvivlan.

Portiern på Quip frågade vart jag skulle ta vägen härnäst när jag checkade ut. Då mitt nya hotell låg bara några hundra meter bort antar jag att han undrade varför jag bytte, och jag svarade:

– “I want to look around and try a few different hotels for fun. I will go to The Metropole now.”
– “Oh, The Metropole”, svarade han och blev antingen lite överraskad eller så var det jag som tyckte han borde verka det.
– “It’s very close, good good”, log han och svalde ett par gånger med upptvingade mungipor.

Building-new
The Metropole Phuket

Från taxin till nya hotellet såg det storslaget ut. Stor bred filmstjärneuppfart med pampig fontän och pärlvita fasader. På väg in genom entredörrarna noterade jag att glaset var tejpat med frystejp i skarvarna. Nåväl, det har väl gått vilt till på sistone, tänkte jag och lufsade fram till receptionen med mitt pick och pack. Tre välklädda thailändskor i vitt bakom disken höjde unisont sina händer i ”wai” och hälsade mig välkommen. De verkade proffsiga. Samtidigt som jag höll på med incheckningen dök en asiatisk man upp bredvid mig och frågade på mycket bruten engelska efter “restroom”. Tjejen han vände sig till verkade inte förstå vad han menade, och efter att ha försökt förstå varandra några gånger såg hon sur ut och gick en bit bort. Mannen stampade lite oroligt på platsen och såg ut att anta att det inte skulle bli något toalettbesök. Han mötte min blick och jag nickade med huvudet mot herrarnas. Innan jag styrde mot mitt rum passade jag på att fråga om de kunde erbjuda rabatterad helmånadshyra, som jag visste att många ställen gör till bra pris. Jag möttes av en överraskad blick och lite mumlande dialog med kollegorna. Fick ett diffust svar att de kunde kolla upp det, och jag tyckte mig uppfatta att hon sa att ingen hade frågat om det innan. Jag fick rum på tionde våningen av arton. Trevligt, kurrade jag och snodde åt mig nyckeln. I hissen på vägen upp möttes jag av den distinkta doften av sommarstuga. Inte den gemytliga sorten. Hissen plingade till och jag steg av på plan tio. Väl ute I korridoren slogs jag av deja vu. Jag hade sett detta innan, men var? Rullade iväg resväskorna till rummet och insåg då att det ju var korridoren från The Shining! Jag hummade förundrat och tittade ner längs den skumt belysta korridoren med symmetrisk ”dekoration”.

DSC_0032
Från filmen?

Väl inne på det 30 generösa kvadratmeter stora hotellrummet märkte jag snabbt att här inte hade renoverats på länge. Heltäckningsmattan var sliten och fransig med diverse skador på. Färgen på väggar och tak hade flagnat fläckvis och en ny doft, denna gång från den sällsynt osmakliga kombinationen av cigarettrök och parfym från förr berättade att här hade mycket folk huserat. Det rymliga badrummet hade kunnat vara bra men kaklet var missfärgat, duschdraperiet likaså med ett par matchande klösmärken och badkaret där bakom fick mig osökt att tänka på styckmord.

timthumb
Städpersonalen på hotellet?

Sängen var I alla fall stor, sängkläderna oklanderligt rena och jag fick en flaska vatten i kylen. La mig ner en stund för att begrunda. Synade rummet och tittade ut över den fina utsikten över Phuket Towns hustak och bergen där bortom. Eller ja, det som hade varit den fina utsikten om de hade putsat fönstrena. Det hade de inte och istället såg det dimmigt ut på ett kladdigt sätt. När Daniel Beronius tvekar över att ta av sig strumporna på ett hotellrum av oro för att drabbas av något otrevligt, då är det inget gott omdöme. Ha då i åtanke att jag bland annat obrytt klafsat runt i diverse festivalgegga genom åren.

DSC_0031
I skrivbordslådan finns i alla fall en plan om det skiter sig helt.

På hemsidan hade jag läst att det skulle finnas ett gym på ett av våningsplanen, så jag tog hissen ner till plan fyra där även poolen skulle ligga. Plan fyra föreföll bortglömt. Jag följde skylten som sa “Fitnesscenter” och hade svårt att missa vattenskadorna i taken här och där som droppade ner till stora fläckar på mattorna. Några taklampor glappade och blinkade. Fitnesscentret var ett helkaklat rum på ca tjugo kvadrat med ett skrangligt multigym i mitten plus en motionscykel, ett löpband och ett par 80-tals planscher på väggen. Jag kom att tänka på tortyrrummet i “Män som hatar kvinnor”, fast med sämre budget. Det var tyst. Det var väldigt tyst. Om ett spöke hade för avsikt att någon gång överfalla mig så var detta den givna stunden.

På väggen finns påminnelser om en svunnen tid.
På väggen finns påminnelser om en svunnen tid.

Gav mig iväg till andra sidan korridoren där poolen skulle ligga. Det visade sig vara en utomhuspool på stor terass och det såg nästan märkvärdigt fräscht ut i jämförelse med insidan. Det fläktade skönt, solen lyste och vattnet var klart. Ingen var här. Stod där en stund och andades frisk luft för att sedan gå tillbaka till rummet. Gubblurade ett tag, möjligen oroad över att väckas av Jack Nickolsson med yxa eller nån random spökfarmor. Så blev det dock inte och jag har överlevt nästan tolv timmar hittills peppar peppar.

Slår mig i skrivande stund att jag ännu inte sett en enda hotellgäst. Vågar jag tänka på vad som väntar mig till frukosten?

En reaktion på ”Det skulle jag kanske inte ha gjort.

Kommentera